Vad fan ger dig rätten att döma mig???

Vilken rätt tar du dig att döma mig? vad är det som gör att du har fått den befogenheten? har du tillsatt dig själv som bödel? anser du dig felfri?
Ja jag ventilerar ofta min uppfattning!! du behöver inte dela den men den är fortfarande min uppfattning!!!jag kan tycka att det är mycket gnäll för väder och vind...för snoriga barn...för en vaknatt...för att mannen i ens liv har försvunnit...ska vi välja den blå eller rosa tröjan...när det är jobbigt att inte få vara barnledig...det är inget jag klankar ner på...alla har vi våra bekymmer...men min uppfattning om saker och ting är fortfarande MIN uppfattning...delar ni inte den så är det ok men ni har ingen rätt att döma ut den...

Jag tänker på de som kämpar varje jävla dag med dödssjuka barn....tänker på dem som förlorat det käraste i livet...sina barn...en man går att ersätta...mammor..pappor...mormor...morfar...farmor...farfar...det finns i ryggraden sedan födseln att de ska dö före oss...det är tufft att mista den man älskar....att mista ett barn finns inte på världskartan....att behöva se sitt barns namn på en gravsten är omänskligt!!! det borde inte få hända...att veta att du fött det barnet...alla minnen...och ska följa det i döden...det finns inte....att aldrig få känna närheten...doften...skratten...gråten...det är helvetet på jorden....ändå måste jag leva vidare med den vetskapen...

Att sen få höra att jag inte sörjer...att jag roar mig...inte bryr mig....vad vet du om det...finns du här när jag ramlar ner i mina svarta hål??? finns du här när jag gråter en hel dag? när jag inte klarar att göra något så vanligt..enkelt som att äta....finns du här när jag inte vågar ta emot känslor i en relation...när jag slår ifrån mig för att slippa mista igen....nej..de som står närmast mig får skäll..de får oförtjänt mycket pisk...och de finns kvar ändå...

Jag är så jävla tacksam för de stunder jag mår bra...kan det inte få vara så...den här sorgen skulle jag inte önska min värsta fiende...det är som en kronisk sjukdom som kommer att följa mig livet ut....det finns inget slut...

Så innan du dömer någon som mist det käraste...och kan skratta en dag...innan du dömer någon som har kroniska sjukdomar men kan vara "frisk" en dag och skratta...innan du dömer någon som "går hemma" och tar hand om sitt sjuka barn med lön...innan du vet hur jävla ont det gör när hjärtat håller på att gå sönder av sorg...när det svarta väcker dig mitt i natten...när du vaknar svettig och tom...saknar...är tacksam för att ha en stark arm att sova på...innan du dömer....gå för fan i våra skor EN enda jävla dag....bär den sorgen eller håll käften....jag delar gärna med mig...och min uppfattning är fortfarande MIN!!!!