Totalt förälskad...

...säger bara VÅGA....

Sista ordet...

Jag fick elaka sms en hel natt !! av en förmodligen djupt olycklig människa...en rädd människa...en människa som inte kan kommunicera...utan elakheter...en människa som vet att jag vet....att jag har hennes sms i min telefon.. efter en natt utan sömn blev min första reaktion primitiv och låg...jag tänkte att:du ska få tillbaka,jag tar inte på mig denna skit för jag är inte del i den...
en mänsklig men otrevlig reaktion...en sida som jag inte vill ha...men som tyvärr är naturlig..att sen kvinnan i fråga skriver sin förnekelse på FB är bara ett bekräftande...Ingen som är oskyldig behöver försvara sig...

Jag kan trösta dig med att jag inte vill förstöra din relation...jag är inte elak...så någon rädsla behöver du inte känna från min sida....vuxna människor gör fel saker av olika anledningar...vem är jag att döma...är man rädd om sin relation så är en bra tanke innan man gör något dumt : Vill jag att min sambo/man ska göra så här mot mig...det brukar vara svar nog. Det enda jag kan känna en liten tagg kvar av är att jag får ta på mig att det är jag som fantiserar och far med skitprat :) men det släpper..för just nu kan jag faktiskt skratta åt det med. Och vad beträffar sms:n så är de rätt gulliga....:) Lev väl och var rädd om kärleken...din och andras.

Tacksam...

för ännu en fin dag...en dag full av skratt och glädje...sorg och eftertänksamhet...en helt vanlig dag...idag är jag så tacksam för Alejandra...min vän...själsfrände och som jag kan ha djupa samtal med...men också vara oerhört barnslig och skratta med...min intellektuella vän...vi hade en trevlig middag tillsammans och latade oss mellan ett försök till städning :).

Tacksamheten går också till min lite röriga vän och käraste...som finns där...

Till Irene som undrade om jag ätit något olämpligt eller suttit på något ännu olämpligare..:)som ger av sin energi...och får mig att skratta..

Till mina älskade flickor som är det finaste...

Önskar er därute en god natt och en fin morgondag...

För ganska precis ett 0ch ett halvt år sedan miste jag min älskade son Niklas...mitt allt..en del av mitt hjärta...Jag vet inte hur många gånger jag fått frågan : Hur överlever man det ??? Jag har tidigare i livet ställt mig samma fråga : Hur klarar man att överleva om man mister ett barn ?? Idag fick jag åter frågan från en mamma med ett dödssjukt barn, en mamma som måste förbereda sig på att hennes son snart inte finns..inte är...

...Finns det några val i den situationen ? Ja visst finns det..jag skulle kunna ta mitt eget liv...vara feg och smita..lämna mina flickor utan mamma,barnbarnen utan mormor, det är den lättaste vägen !!

Jag valde den svåra och smärtsamma vägen för att jag älskar livet, jag vill leva...
jag vill vara här för och med mina flickor och småbarnen, jag vill uppleva kärleken, jag vill fortsätta att vara nyfiken på allt det jag inte har gjort, jag vill vara.

Det finns ingen patentlösning på hur man överlever en stor sorg men jag är övertygad om att det finns inbyggt i människan att klara det allra mesta..sorgen ter sig olika för oss alla..sorgen är gråt, ilska, förtvivlan,skratt...ja även skratt..skrattet kommer åter i livet även om jag inte kunde tro det, sorgen är minnen, tacksamhet för den tid jag fick med Niklas, för att jag fick ha honom hos mig i nästan 24 år...en tid jag aldrig skulle vilja vara utan...

Mitt sätt att hantera detta svåra har varit att hela tiden prata om det..att tjata om det...att skriva om det..att vara helt öppen och naken med min sorg...detta har setts med undrande ögon från några...men för mig har det varit bara positivt att skriva..berätta..för då har det lättat..jag har fått ut det...andra kanske väljer ett annat sätt och det är helt ok...det finns inga tabun när det gäller sorg. Jag kan bara säga gör det som känns bra, allt som lindrar är bra.

Jag är evigt tacksam för de människor jag hade omkring mig när detta ofattbara hände...Mina flickor som mitt i sin egen sorg hade en förtvivlad mamma som inte kunde trösta, barnbarnen som fick mig att tänka på annat,"Mamma" Irene som plötsligt bara fanns där som vanligt med all kärlek,Trygga, kloka Tommy som av en händelse flyttade in dagen före och fanns där från ruta ett, Pekka som bara kom och kramade,Janne som skötte allt det praktiska mitt i sin egen förtvivlan, Maggan o Lars, Lena, Uffe, Syster lena och svägerska Malin...de som vågade ringa bara för att säga "jag vet inte vad jag ska säga".. utan dessa människor skulle jag inte ha överlevt för de vågade låta mig sörja även om det var obekvämt...de höll sig inte undan.

Sorgen går aldrig över, men jag har lärt mig att leva med den, den är en del av mig nu...mitt i ett gapflabb kan tårarna och saknaden dyka upp,jag kan vakna mitt i natten och gråta floder, jag kan skälla ut de jag älskar mest för jag vet att de ändå står kvar, jag vet inte alltid förrän efteråt att det är sorg och saknad som ligger till grunden för mitt dåliga humör...men jag lär mig med tiden och jag har blivit tydligare med att berätta att nu saknar jag Niklas...så är jag labil så vet ni vad det beror på.

Sorg är så mycket och kan jag bara hjälpa en enda mamma eller pappa,syster eller bror med det jag skriver så är jag innerligt tacksam.Vad sen några få anser om min öppenhet det bekommer mig inte.Jag bearbetar min sorg på mitt sätt..vad annat kan jag göra för att överleva.

Detta år har fått mig att se annorlunda på livet...vad betyder nyaste bilen, maffigaste TV:n...längsta och dyraste resan...lyxigaste huset eller vad det nu kan vara....kommersiellt skit...det enda vi behöver är varandra och kärleken..det kan vi inte vara utan...så jag kan bara säga till de som möter människor i sorg : Det finns inget att säga !!! inga ord kan lindra smärtan...men ni kan finnas där...

Var så rädda om kärleken och de ni håller kära...