Vad fan ger dig rätten att döma mig???

Vilken rätt tar du dig att döma mig? vad är det som gör att du har fått den befogenheten? har du tillsatt dig själv som bödel? anser du dig felfri?
Ja jag ventilerar ofta min uppfattning!! du behöver inte dela den men den är fortfarande min uppfattning!!!jag kan tycka att det är mycket gnäll för väder och vind...för snoriga barn...för en vaknatt...för att mannen i ens liv har försvunnit...ska vi välja den blå eller rosa tröjan...när det är jobbigt att inte få vara barnledig...det är inget jag klankar ner på...alla har vi våra bekymmer...men min uppfattning om saker och ting är fortfarande MIN uppfattning...delar ni inte den så är det ok men ni har ingen rätt att döma ut den...

Jag tänker på de som kämpar varje jävla dag med dödssjuka barn....tänker på dem som förlorat det käraste i livet...sina barn...en man går att ersätta...mammor..pappor...mormor...morfar...farmor...farfar...det finns i ryggraden sedan födseln att de ska dö före oss...det är tufft att mista den man älskar....att mista ett barn finns inte på världskartan....att behöva se sitt barns namn på en gravsten är omänskligt!!! det borde inte få hända...att veta att du fött det barnet...alla minnen...och ska följa det i döden...det finns inte....att aldrig få känna närheten...doften...skratten...gråten...det är helvetet på jorden....ändå måste jag leva vidare med den vetskapen...

Att sen få höra att jag inte sörjer...att jag roar mig...inte bryr mig....vad vet du om det...finns du här när jag ramlar ner i mina svarta hål??? finns du här när jag gråter en hel dag? när jag inte klarar att göra något så vanligt..enkelt som att äta....finns du här när jag inte vågar ta emot känslor i en relation...när jag slår ifrån mig för att slippa mista igen....nej..de som står närmast mig får skäll..de får oförtjänt mycket pisk...och de finns kvar ändå...

Jag är så jävla tacksam för de stunder jag mår bra...kan det inte få vara så...den här sorgen skulle jag inte önska min värsta fiende...det är som en kronisk sjukdom som kommer att följa mig livet ut....det finns inget slut...

Så innan du dömer någon som mist det käraste...och kan skratta en dag...innan du dömer någon som har kroniska sjukdomar men kan vara "frisk" en dag och skratta...innan du dömer någon som "går hemma" och tar hand om sitt sjuka barn med lön...innan du vet hur jävla ont det gör när hjärtat håller på att gå sönder av sorg...när det svarta väcker dig mitt i natten...när du vaknar svettig och tom...saknar...är tacksam för att ha en stark arm att sova på...innan du dömer....gå för fan i våra skor EN enda jävla dag....bär den sorgen eller håll käften....jag delar gärna med mig...och min uppfattning är fortfarande MIN!!!!

Mina tankar idag....

Mina tankar går till mina älskade ungar...mina tre fina barn som är det allra dyrbaraste...Niklas var han nu är..men förmodligen ute och kämpar för djuren...för freden...för miljön...för att alla människor..kvinnor som män...svenskar som alla andra nationaliteter..ska ha samma rättigheter och skyldigheter...eller som han brukade säga: det är vi "kukar" som ställt till det.....Niklas som är så lik mig...tänkaren....esteten...med musiken i blodet....

Isabella..minstingen...älskade yrväder..som är så lik mig så att jag blir rädd...rebellen...pratar först och tänker sen....humoristen...älskade unge....stark och stolt...vacker som en gudinna...dansaren...

Jennie...den ansvarsfulla storasystern, mamman...som är starkare än Bamse men ändå inte...som säger precis vad hon tänker...som är så lik mig i humöret...den impulsiva...som inte tål orättvisor....och aldrig kan hålla tyst....som jag älskar över allt annat...mitt första och vackra barn...

Men mina tankar går också till den "lilla flicka" som tog kontakt för någon vecka sedan...som fick mig helt ur balans...som ville be om ursäkt...som ville berätta...som ville slippa skuldkänslor....som kanske kommer att träda fram och berätta det vi inte vet....vad vi alla spekulerat i..jag ska ha tålamod...för jag vet att jag kommer att få rätt...och jag vet att ingen orkar bära en tyngre börda...sanningen kommer alltid fram till slut...och jag ska vänta...det löftet har jag gett....det ska jag hålla...

Mina tankar går också till min kärlek...min vackra kärlek..som finns där i bakgrunden...vacker,stark och klok...med sitt skratt...sina snälla ögon...

Tankarna far också iväg till Anna som jag tycker så mycket om och som kämpar varje dag...till prinsessan som stövlar på trots motgångar...till småbarnen som skänker mig sådan glädje..alla fyra..mina tankar idag...vad är väl de mer än tankar...för mig är det mina och allt...var rädda om alla kära därute...vi har dem till låns och jag är tacksam för varendaste dag.....

Insikt

Ibland är allt som behövs, lite tid. Tid till eftertanke kan göra att man kommer till insikt.Från påsken och framåt har jag stått på samma ställe och stampat..funderat. Be om hjälp eller "kan själv" är frågan, om man är van att alltid göra allt själv så kan ordet hjälp! vara svårt att säga. Det inbyggda beteendet säger..gör det själv så är du oberoende,du är stark,du klarar det ensam...det sunda förnuftet säger: Du kan inte göra allt själv, du är inte oberoende av andra människor...ensam är inte stark...tanke och känsla är ibland långt ifrån varandra,det är svårt att ändra ett beteendemönster som har funnits där i alla tider. Släpp ingen tillräckligt nära så slipper du bli sårad...

Jag är bra på affärsrelationer..jag har kunnandet..jag vet vad jag vill..tar hjälp av de bästa...lämnar känslorna i hallen...går in och gör ett bra jobb...det är ett nöje att jobba...jag är sämre på privata relationer...iakttar...läser in..lämnar utanför och går...sårar...men jag vet om det...och fortsätter att jobba på det....

Kvällen har kommit till mumindalen..

dags att varva ner och fundera över framtiden...planera allt det nya som kommer. Jag kommer inte att vara hemma så mycket..men jag är ju bra på struktur och planering så det ska väl gå bra...jag har saknat kontakten med företagen...kontakten med kunder...möten med människor...det jag är bra på..det vill jag....Ett möte med kommunen i morgon...kanske kan skapa några arbetstillfällen i glesbygden...det lär ju behövas....jag ser verkligen fram emot det här.....i kväll saknar jag min Niklas...saknar att få berätta...prata och bolla ideer med...tills vi hörs igen får ni vara rädda om er och kärleken....