Det var evighetssekunder
tre korta andetag
hela livet vände
vem valde
inte jag
jag hörde ord från mina läppar
som aldrig vilat i min mun
tankar aldrig tänkta
som nya väggar i ett rum
Som om vi alltid älskat
sen min dagboks första blad
men att jag får skriva ditt liv
bara tur
det var inget val
av alla dessa möten
och allt som borde hänt
hur sällan är jag orsak
till att livet vänt
jag har ingen ödestro
den tanken ger ingen ro
men vem vänder vindarna
vem får mej att gå
dit jag aldrig gått
vem tänder stjärnorna
som bara jag ser i dina ögon
vem vänder vindarna
och för mej dit
min tanke
aldrig nått
så många år som jag levt
Med den jag ville va'
så många kvinnor som jag spelat
men aldrig gjort det bra
måste våga bara vara
med minnet av det barn
som lät livet välja
och våga säga ja
har ingen ödestro
den tanken ger ingen ro
men vem vänder vindarna
vem får mig att gå dit jag aldrig gått
vem tänder stjärnorna
som bara jag ser i dina ögon
vem vänder vindarna
och för mig dit min tanke aldrig nått
vem tänder stjärnorna
som bara jag ser
i dina ögon
ven vänder vindarna
vem får mig att gå
dit jag aldrig gått
vem tänder stjärnorna
som bara jag ser
torsdag 28 oktober 2010
onsdag 27 oktober 2010
Det var det....
och nu är nu...Börjar snart det nya jobbet och det är vad jag ska lägga min tid på framöver...och att leva..ta vara på tiden på ett bra sätt...Jag ser fram emot Gävle och nya utmaningar...nya människor...nya bekantskaper...nya möten...en härlig tid och lämna allt det gamla...kanske lämnar jag Långshyttan..vem vet vad som händer...nytt är det som gäller.
torsdag 21 oktober 2010
Kvällen har åter lagt sig ...
över Långshyttan och världen. En dag är åter till ända...en dag fylld av händelser och överraskningar...önskar mig bara bort just nu..bort till lathet och bortskämda dagar...någonstans där solen lyser eller månen är full...Fullmånen ger mig energi..jag älskar den...
Hösten börjar övergå till vinter och ljuset o färgerna blir så annorlunda...eller mörkret kanske..Sverige stänger in sig och kurar...som en förberedelse inför våren...som sen ger oss den härliga sommaren. Jag längtar...
Hösten börjar övergå till vinter och ljuset o färgerna blir så annorlunda...eller mörkret kanske..Sverige stänger in sig och kurar...som en förberedelse inför våren...som sen ger oss den härliga sommaren. Jag längtar...
måndag 18 oktober 2010
Min vän ILSKAN...
Sorgen kom och lade sig som en tung stock över bröstet...förlamade igen...mitt i allt återvände den som en kär gammal vän...och jag blev sittande...med tankarna virvlande som höstlöven utanför fönstret.
Ett år..ett förbannade jävla år har gått...ilskan ger mig energin att gå framåt..alla minnen tröstar men ledsamheten och förtvivlan stannar bara upp mitt liv...ger mig inte en chans att ta ett steg.
Jag letar efter något att bli riktigt förbannad på för att få lite energi. Det som får mig att överleva.Så är jag ilsken idag så är det för min överlevnad...min livlina...Ilskan har blivit min bästa vän...jag kan inte begära att någon skall förstå men jag kan be om tålamod...har du det så är du välkommen i mitt liv....ha en så jävla fin dag du kan därute..
Ett år..ett förbannade jävla år har gått...ilskan ger mig energin att gå framåt..alla minnen tröstar men ledsamheten och förtvivlan stannar bara upp mitt liv...ger mig inte en chans att ta ett steg.
Jag letar efter något att bli riktigt förbannad på för att få lite energi. Det som får mig att överleva.Så är jag ilsken idag så är det för min överlevnad...min livlina...Ilskan har blivit min bästa vän...jag kan inte begära att någon skall förstå men jag kan be om tålamod...har du det så är du välkommen i mitt liv....ha en så jävla fin dag du kan därute..
tisdag 12 oktober 2010
Jag fick ett brev idag...
För ganska precis ett år sedan miste jag min älskade son Niklas...mitt allt..en del av mitt hjärta...Jag vet inte hur många gånger jag fått frågan : Hur överlever man det ??? Jag har tidigare i livet ställt mig samma fråga : Hur klarar man att överleva om man mister ett barn ?? Idag fick jag åter frågan från en mamma med ett dödssjukt barn, en mamma som måste förbereda sig på att hennes son snart inte finns..inte är...
...Finns det några val i den situationen ? Ja visst finns det..jag skulle kunna ta mitt eget liv...vara feg och smita..lämna mina flickor utan mamma,barnbarnen utan mormor, det är den lättaste vägen !!
Jag valde den svåra och smärtsamma vägen för att jag älskar livet, jag vill leva...
jag vill vara här för och med mina flickor och småbarnen, jag vill uppleva kärleken, jag vill fortsätta att vara nyfiken på allt det jag inte har gjort, jag vill vara.
Det finns ingen patentlösning på hur man överlever en stor sorg men jag är övertygad om att det finns inbyggt i människan att klara det allra mesta..sorgen ter sig olika för oss alla..sorgen är gråt, ilska, förtvivlan,skratt...ja även skratt..skrattet kommer åter i livet även om jag inte kunde tro det, sorgen är minnen, tacksamhet för den tid jag fick med Niklas, för att jag fick ha honom hos mig i nästan 24 år...en tid jag aldrig skulle vilja vara utan...
Mitt sätt att hantera detta svåra har varit att hela tiden prata om det..att tjata om det...att skriva om det..att vara helt öppen och naken med min sorg...detta har setts med undrande ögon från några...men för mig har det varit bara positivt att skriva..berätta..för då har det lättat..jag har fått ut det...andra kanske väljer ett annat sätt och det är helt ok...det finns inga tabun när det gäller sorg. Jag kan bara säga gör det som känns bra, allt som lindrar är bra.
Jag är evigt tacksam för de människor jag hade omkring mig när detta ofattbara hände...Mina flickor som mitt i sin egen sorg hade en förtvivlad mamma som inte kunde trösta, barnbarnen som fick mig att tänka på annat,"Mamma" Irene som plötsligt bara fanns där som vanligt med all kärlek,Trygga, kloka Tommy som av en händelse flyttade in dagen före och fanns där från ruta ett, Pekka som bara kom och kramade,Janne som skötte allt det praktiska mitt i sin egen förtvivlan, Maggan o Lars, Lena, Uffe, Syster lena och svägerska Malin...de som vågade ringa bara för att säga "jag vet inte vad jag ska säga".. utan dessa människor skulle jag inte ha överlevt för de vågade låta mig sörja även om det var obekvämt...de höll sig inte undan.
Sorgen går aldrig över, men jag har lärt mig att leva med den, den är en del av mig nu...mitt i ett gapflabb kan tårarna och saknaden dyka upp,jag kan vakna mitt i natten och gråta floder, jag kan skälla ut de jag älskar mest för jag vet att de ändå står kvar, jag vet inte alltid förrän efteråt att det är sorg och saknad som ligger till grunden för mitt dåliga humör...men jag lär mig med tiden och jag har blivit tydligare med att berätta att nu saknar jag Niklas...så är jag labil så vet ni vad det beror på.
Sorg är så mycket och kan jag bara hjälpa en enda mamma eller pappa,syster eller bror med det jag skriver så är jag innerligt tacksam.Vad sen några få anser om min öppenhet det bekommer mig inte.Jag bearbetar min sorg på mitt sätt..vad annat kan jag göra för att överleva.
Detta år har fått mig att se annorlunda på livet...vad betyder nyaste bilen, maffigaste TV:n...längsta och dyraste resan...lyxigaste huset eller vad det nu kan vara....kommersiellt skit...det enda vi behöver är varandra och kärleken..det kan vi inte vara utan...så jag kan bara säga till de som möter människor i sorg : Det finns inget att säga !!! inga ord kan lindra smärtan...men ni kan finnas där...
Var så rädda om kärleken och de ni håller kära...
...Finns det några val i den situationen ? Ja visst finns det..jag skulle kunna ta mitt eget liv...vara feg och smita..lämna mina flickor utan mamma,barnbarnen utan mormor, det är den lättaste vägen !!
Jag valde den svåra och smärtsamma vägen för att jag älskar livet, jag vill leva...
jag vill vara här för och med mina flickor och småbarnen, jag vill uppleva kärleken, jag vill fortsätta att vara nyfiken på allt det jag inte har gjort, jag vill vara.
Det finns ingen patentlösning på hur man överlever en stor sorg men jag är övertygad om att det finns inbyggt i människan att klara det allra mesta..sorgen ter sig olika för oss alla..sorgen är gråt, ilska, förtvivlan,skratt...ja även skratt..skrattet kommer åter i livet även om jag inte kunde tro det, sorgen är minnen, tacksamhet för den tid jag fick med Niklas, för att jag fick ha honom hos mig i nästan 24 år...en tid jag aldrig skulle vilja vara utan...
Mitt sätt att hantera detta svåra har varit att hela tiden prata om det..att tjata om det...att skriva om det..att vara helt öppen och naken med min sorg...detta har setts med undrande ögon från några...men för mig har det varit bara positivt att skriva..berätta..för då har det lättat..jag har fått ut det...andra kanske väljer ett annat sätt och det är helt ok...det finns inga tabun när det gäller sorg. Jag kan bara säga gör det som känns bra, allt som lindrar är bra.
Jag är evigt tacksam för de människor jag hade omkring mig när detta ofattbara hände...Mina flickor som mitt i sin egen sorg hade en förtvivlad mamma som inte kunde trösta, barnbarnen som fick mig att tänka på annat,"Mamma" Irene som plötsligt bara fanns där som vanligt med all kärlek,Trygga, kloka Tommy som av en händelse flyttade in dagen före och fanns där från ruta ett, Pekka som bara kom och kramade,Janne som skötte allt det praktiska mitt i sin egen förtvivlan, Maggan o Lars, Lena, Uffe, Syster lena och svägerska Malin...de som vågade ringa bara för att säga "jag vet inte vad jag ska säga".. utan dessa människor skulle jag inte ha överlevt för de vågade låta mig sörja även om det var obekvämt...de höll sig inte undan.
Sorgen går aldrig över, men jag har lärt mig att leva med den, den är en del av mig nu...mitt i ett gapflabb kan tårarna och saknaden dyka upp,jag kan vakna mitt i natten och gråta floder, jag kan skälla ut de jag älskar mest för jag vet att de ändå står kvar, jag vet inte alltid förrän efteråt att det är sorg och saknad som ligger till grunden för mitt dåliga humör...men jag lär mig med tiden och jag har blivit tydligare med att berätta att nu saknar jag Niklas...så är jag labil så vet ni vad det beror på.
Sorg är så mycket och kan jag bara hjälpa en enda mamma eller pappa,syster eller bror med det jag skriver så är jag innerligt tacksam.Vad sen några få anser om min öppenhet det bekommer mig inte.Jag bearbetar min sorg på mitt sätt..vad annat kan jag göra för att överleva.
Detta år har fått mig att se annorlunda på livet...vad betyder nyaste bilen, maffigaste TV:n...längsta och dyraste resan...lyxigaste huset eller vad det nu kan vara....kommersiellt skit...det enda vi behöver är varandra och kärleken..det kan vi inte vara utan...så jag kan bara säga till de som möter människor i sorg : Det finns inget att säga !!! inga ord kan lindra smärtan...men ni kan finnas där...
Var så rädda om kärleken och de ni håller kära...
lördag 9 oktober 2010
You raise me up...
When I am down and, oh my soul, so weary;
When troubles come and my heart burdened be;
Then, I am still and wait here in the silence,
Until you come and sit awhile with me.
You raise me up, so I can stand on mountains;
You raise me up, to walk on stormy seas;
I am strong, when I am on your shoulders;
You raise me up... To more than I can be.
When troubles come and my heart burdened be;
Then, I am still and wait here in the silence,
Until you come and sit awhile with me.
You raise me up, so I can stand on mountains;
You raise me up, to walk on stormy seas;
I am strong, when I am on your shoulders;
You raise me up... To more than I can be.
tisdag 5 oktober 2010
Hon med det rufsiga håret :)
Ja med ett leende säger jag det...det är jag det..Jag brukar hålla mig ifrån konflikter med människor som är intellektuellt "understimulerade" eller har otur när de tänker som jag också kan uttrycka det.....Personangrepp är ett barnsligt och lågt sätt att hantera en konflikt..det är som att ta en konflikt med en trotsig tonåring...eller någon som inte behärskar det Svenska språket...saknar ord...de är inget att ge sig i in i en konflikt med för det är inte utvecklande...men ibland kryper den primitiva, elaka urkraften fram och nivån blir väldigt barnslig...så till dig vill jag bara säga...Ja jag är HON med det rufsiga håret, den väldigt platta magen och den välformade stjärten...och jag är äldre än du....Jobba med din självkänsla...sug på den du...
Härliga dag...
som börjat så bra och fortsätter i lugn och ro...skruttarna leker...jag jobbar vid datorn och allt ser ut att flyta i rätt riktining :)Spännande möte och middag med Fagersta Stainless chef i morgon...jag har vaknat ur dvalan och nu är det full fart framåt igen...med eftertanke denna gång :) visst är det utvecklande, stimulerande och helt underbart att vara människa :) Ha en fin dag därute och var rädda om kärleken...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)