En ljus minnesdag.

Hade väntat mig en överjävlig dag i går, det var den väl på ett sätt men även en ljus och fin dag i Stora Skedvi kyrka. Man kan spekulera i varför? hur? vems fel? det hjälper inte. Vi är dödliga. Att behöva begrava sitt eget barn är omänskligt, jag vet. En sorg svår att hantera men som man med tiden  kan lära sig att leva med även om man inte tror det i sorgen. Det enda vi kan göra är att finnas där, tysta men närvarande. En dag i musikens tecken och jag är stolt över Jennie som ordnade så fint så att Ken kom till begravningen och sjöng. En ödmjuk, fin och medmänsklig kille. Det var stort. Allt står just nu stilla för de anhöriga och runt omkring snurrar livet som vanligt, en konstig känsla.Kan bara säga till de som känner någon som mist en anhörig, var där, finns tillgänglig, försvinn inte.