Idag har det gått fem dagar sedan det fruktansvärda beskedet. Ett besked som fick världen att stanna igen. I alla fall vår värld. Vi kämpar, försöker att vara starka. Gråter och skrattar. När allt är som bäst får man en smäll på käften och ramlar igen.
Idag vet vi just inget om hur framtiden blir, vi vet att det ser illa ut men inte mer.
Jag försöker att hänga med i alla svängar, försöker att vara stark för oss båda men känner att jag ramlar igenom. Jag vill så gärna vara stark, vill att du ska kunna luta dig mot mig, ibland blir axeln för tung på den ena sidan och jag ramlar omkull.
En hel vecka till innan vi får veta vilken behandling som sätts in. Väntan gör oss tokiga. Vi har många omkring oss som bryr sig men vi är ändå så jävla ensamma.❤