Grief hurts...

upp och ner igen..går framåt med små steg och ett kliv tillbaka...gråter i hjärtat..unfair life..varför? varför vakna upp till en enda jävla dag till?vad är meningen?var finns rättvisan? livet är så tomt och smärtan är övermäktig..hade tänkt gå till graven idag men klarade det inte..jag är så förtvivlad, förvirrad och ledsen. Vad är meningen med livet? Att leva som levande eller som levande död?Jag blir irriterad för allt och på alla..stöter bort människor som bara vill väl..orkar inte se dem..orkar inte med mig själv..labil....ingen kan någonsin förstå..tiden läker inga sår..inte mitt sår..mitt sår växer till en oformlig klump som skriker av smärta.
Ryck upp dig??? vad är det för jävla uttryck? som om jag skulle välja mellan den blå eller rosa tröjan..som om jag av fri vilja var härnere i helevetet och vände..som om jag kunde ta tag i mig och vända allt till något positivt när det är en ansträngning att bara andas...en ansträngning att leva ..sorg går aldrig över..mitt barn är borta...kommer aldrig tillbaka...jag saknar honom så...

Längtan efter lugn...

lugn och ro i själen...Måste bara få vila i mig själv och finna en liten gnista som kan tändas och brinna en stund...få ork att gå vidare.
Orker tryter verkligen...en känsla av att ständigt vara otillräcklig..aldrig hel... När det börjar helas kommer nästa grop..Att ständigt klättra för att överleva är av ondo...Vila i mig själv och andas...lugn...ro och helande.
Jag önskar att jag kunde ge hela mig, för bådas skull..men det går inte jag stoppar mig själv...mycket hade varit annorlunda om jag kunde släppa allt och dela det men jag är ledsen..det går inte. Avstånd ger distans..kanske har du rätt..framtiden får utvisa ..kanske ändrar jag mig..men inte på bekostnad av att jag själv mår dåligt..mitt välbefinnande är viktigast just nu..livet är viktigast..mitt liv..kanske blir du en del av det..jag kanske väljer att släppa in dig...kanske blir vi lyckliga..utvecklas tillsammans..kanske förblir vi riktigt goda vänner..det är inte illa...just nu lever jag i en vald ensamhet och trivs..mitt liv är mitt och blir du en del av det så är det bådas val..jag älskar dig verkligen min vän...bida din tid.

Livet går vidare..

i sakta mak och känslorna går upp och ner..har sovit riktigt dåligt och är trött...Jag vill så mycket men orken tryter. Energin vill inte riktigt infinna sig till att göra allt jag vill..men det får gå en dag i taget och jag får göra det bästa av det som är. Jag har riktigt svårt med koncentrationen och att få ro i mig själv...tar lite ledigt i veckan och vilar...

Jag har insett...

att livet består av mer snor än glamor...stora kamminen röker in så snoret är för tillfället svart... jag måste ringa sotarn...han är för övrigt riktigt snygg så det blir en välkommen gäst på kontoret...kan vara skönt att vila ögonen på lite fägring för en gång skull...förlåt tanter...men speciellt manliga är ni inte...sotaren ja..visade sig vara en hon förra gången..jisses...inte kunde hon sota heller... surt sa räven...
En dag av liv har nått sitt slut och det är dags för avkoppling och vila...blir lätt att sova i den röken...vaknar jag inte i morgon så avboka sotaren...kram o god natt...

Kommunikation...

är A och O. Tänk om alla kunde lära sig att kommunicera med varandra...vara tydliga i sina budskap och använda JAG istället för VI och MAN...många konflikter skulle lösas snabbare och frid skulle råda. Jag har fått tillgång till alla ord för att göra mig förstådd...vilken gåva. Ord är viktiga för mig..att använda dem rätt är lika viktigt...fel ord kan såra och göra ont...Det behövs så lite för att det ska bli fel...ord har en betydelse..om vi alla lär oss den så kan vi komma närmare en rak kommunikation..Tala klarspråk..linda inte in orden..berätta vad andras beteenden väcker för känslor i dig.. När du säger eller gör så där blir jag LEDSEN, ARG, RÄDD, GLAD..ska det vara så svårt? Vi kan känna fyra känslor, RÄDSLA,ILSKA,GLÄDJE, SORG...allt annat är tankar....Ja det är mina tankar...i ett regnigt och grått Västerbyn...

Så har då kvällen..

landat i Västerbyn..mörkret utanför och tända ljus i varje vrå. En kreativ Novemberdag är till ända. Tankarna kommer och går..saknar min Niklas..saknar hans små underfundiga meddelanden och kommentarer på msn..vår konversation..hans lustiga sätt att få fram ett budskap med så få ord...jag samtalar fortfarande med honom, tänker att "det ska jag berätta för Niklas" för att i nästa sekund förstå att jag inte kommer att göra det.Tänker varför? varför blev jag straffad så hårt? Tänker att jag är en usel mamma som inte orkat gå till hans grav ännu..jag klarar det bara inte..och jag tänker att han ändå inte finns där...
Tänker att jag försummar flickorna för att det inte finns ork.. Tänker att jag ska ringa Larsson och skrika lite för att få bort ilskan.....Tänker att jag är lyckligt lottad som har så fina människor omkring mig...Tänker att mitt hjärta aldrig kommer att bli helt igen,en bit är för alltid försvunnen...Tänker att Liam,Leakim och Linnea gör mig glad...Tänker att jag älskar mina fina flickor...och önskar dem allt gott. Tänker att hundarna har lerat ner hela hallen...Tänker att jag lever och är oerhört tacksam för allt fint...Tankar..stora och små...far som virvlar i mitt huvud...Jag är en tänkande människa med stor nyfikenhet på vad som komma skall..jag är tacksam.

Kärleken till livet..

livet som går vidare ..en yrvaken morgon med liv i huset.Finaste Liam som busar med hundarna så mattorna flyger...kaffe och eld..radion skrålar och Torsten håller på att få hjärtinfarkt. Ingen typisk Västerby-morgon :) Ser ut att bli en fartfylld dag... tufft att vara mormor...

Ljuset utanför sovrumsfönstret..

solen!!..du har varit borta från Västerbyn länge..men äntligen har du kommit tillbaka. November har försvunnit i en rasande fart..utan att jag märkt det. För mig står livet stilla, tiden finns inte och runt omkring snurrar allt som vanligt? en konstig tanke.

Det första jag ser när jag vaknar är ett foto på en skrattande Niklas...bortburen av fyra poliser ..demonstrerande i Skottland, ihopbundna med varandra..utanför en kärnvapenbas..vilken lycka...olagligt? ja visst men fredligt och helt utan våld och motstånd...idealisten.Älskar dig min pojke och du finns alltid i mitt minne och tanke var du än är.
Jag ska se till att den här dagen blir så bra den bara kan...jag är återigen tacksam för dagen..livet och alla mina kära.

Efter en sömnlös natt...

håller jag nu på att vakna till i höstmörkret.Livet har sparkat mig så hårt den här gången, det kommer att ta tid att resa mig igen. Mitt liv har blivit ett pussel, jag gör ett tappert försök att få ihop en hel bild men det fattas en bit..hela tiden. En bit är borta och pusslet blir aldrig helt igen.

Dagens ljus smyger sig sakta över Västerbyn,mitt älskade kråkslott..och jag har bara en önskan..att denna dagen blir lite bättre...att jag orkar..framåt ,och att jag kan leva utan den bit som alltid kommer att fattas.

Mörkret har kommit och..

jag tänder ljus...i hela huset.
Efter en lång och tröttsam dag är det dags att försöka få avkoppling i tillvaron. Jag ska stänga ner alla sinnen och bara lyssna på tystnaden. Två månader har gått sedan älskade,fina Niklas gick iväg för att aldrig återvända. Min hjärna förstår att det är så men hjärtat skriker NEJ! Tanken är snabbare än känslorna. Allt påminner om Niklas hos mig just nu, ser hans gitarr ..den han spelade på när han var här..och gråter...fattar inte hur jag orkar? efter alla tårar som runnit så finns det ännu lika många kvar. Mitt hjärta har en värk som inte botas av Alvedon, tyvärr inte av något annat heller...vad kan jag göra mer än att gå vidare? Jag har flickorna hos mig och det är min räddning.
Planerar en flytt till Filippinerna till våren..hoppas bara att jag kan få Isabella med mig.. jag vill ge det ett år och se om jag trivs, varför inte ta chansen att komma vidare..att försöka bli den hela människa jag är ämnad att vara.
Inte allt är mörkt, fick ett fint mail från en kär vän idag...han finns alltid där även om han är långt borta...det är en tröst och han är min stora kärlek i livet trots allt.Vi kommer alltid att vara nära i tanken..det är så en vän ska vara.
Jag är rik på många sätt och är tacksam för det...mina nära vänner som alltid finns där är mer värda än guld...att de bara står ut?
Jag väntar med nyfikenhet på framtiden...och kämpar varje usel dag...jag bestämmer hur mitt liv och min framtid ska se ut, jag är stark mitt i min svaghet och jag är tacksam för livet...jag är människa ,det finaste vi kan vara.

Två månader har gått idag...

sedan min älskade Niklas försvann. Saknaden är oändlig och jag gråter i mitt hjärta. Varför vill livet mig så illa..tiden läker alla sår..inte riktigt skulle jag vilja säga.
Kärleken till en man/kvinna kan gå över och försvinna men kärleken till ett barn är den enda sanna som stannar till sista andetaget.
Jag kämpar på varje dag. Det är mycket gråt och längtan men även glädje och fina minnen. Jag är så oerhört tacksam för de (nästan) 24 år jag fick med min Niklas, att jag fick lära känna honom, se honom bli en fin, ödmjuk människa med beundransvärda värderingar. Han var en idealist, en människa helt utan fördomar.

Jag går sakta framåt och mitt i all saknad ser jag en framtid som bara kan bli ljusare.Jag är tacksam för de människor jag har runt omkring mig, ni fanns där mitt i sorgen och står ännu kvar..det är en gåva.


Jag är tacksam för livet.