håller jag nu på att vakna till i höstmörkret.Livet har sparkat mig så hårt den här gången, det kommer att ta tid att resa mig igen. Mitt liv har blivit ett pussel, jag gör ett tappert försök att få ihop en hel bild men det fattas en bit..hela tiden. En bit är borta och pusslet blir aldrig helt igen.
Dagens ljus smyger sig sakta över Västerbyn,mitt älskade kråkslott..och jag har bara en önskan..att denna dagen blir lite bättre...att jag orkar..framåt ,och att jag kan leva utan den bit som alltid kommer att fattas.
har börjat "tacka" varje ny morgon för att jag får vara med,på nåt sätt finner jag och själen en symbios då och "vi" ser fram emot vad dagen har att ge. Även om den är jobbig, så finns jag där, får uppleva den, kanske lär jag mig nåt nytt just denna dag,sen när dagen är slut och innan jag somnar "tackar " jag igen (inte ber, utan tackar)för dagen som gick, nåt jag lärt mig från boken "The secret, Hemligheten " på nåt sätt funkar det och man hittar små,små guldkorn i tillvaron..dom vill jag att du också skall se..för dom finns, oavsett om din älskade pusselbit fattas dig. Små, små flingor av glädje,samvaro,njutning,och det stora "kärlek"...
SvaraRaderaJag önskar jag kunde linda in dig i kärlek och hela dig sargade kropp..så du finner ro igen..och hittar tillbaka till "livet"
kram Irene
Tack..orden värmer.Jag kommer att bli hel igen även om min lilla pusselbit fattas mig i all tid.Jag finner tröst och ro på mitt sätt och jag har god hjälp.Jag är aldrig ensam i livet och Västerbyn..här läker jag..svårt att förstå för andra men det är mitt sätt att leva.
SvaraRaderainte alls svårt att förstå..eftersom du funnit "lugnet" där ute i skogen..att hitta sig själv är ju det basala i livet..det är nåt vi alla borde försöka göra!
SvaraRaderakram Irene