jag tänder ljus...i hela huset.
Efter en lång och tröttsam dag är det dags att försöka få avkoppling i tillvaron. Jag ska stänga ner alla sinnen och bara lyssna på tystnaden. Två månader har gått sedan älskade,fina Niklas gick iväg för att aldrig återvända. Min hjärna förstår att det är så men hjärtat skriker NEJ! Tanken är snabbare än känslorna. Allt påminner om Niklas hos mig just nu, ser hans gitarr ..den han spelade på när han var här..och gråter...fattar inte hur jag orkar? efter alla tårar som runnit så finns det ännu lika många kvar. Mitt hjärta har en värk som inte botas av Alvedon, tyvärr inte av något annat heller...vad kan jag göra mer än att gå vidare? Jag har flickorna hos mig och det är min räddning.
Planerar en flytt till Filippinerna till våren..hoppas bara att jag kan få Isabella med mig.. jag vill ge det ett år och se om jag trivs, varför inte ta chansen att komma vidare..att försöka bli den hela människa jag är ämnad att vara.
Inte allt är mörkt, fick ett fint mail från en kär vän idag...han finns alltid där även om han är långt borta...det är en tröst och han är min stora kärlek i livet trots allt.Vi kommer alltid att vara nära i tanken..det är så en vän ska vara.
Jag är rik på många sätt och är tacksam för det...mina nära vänner som alltid finns där är mer värda än guld...att de bara står ut?
Jag väntar med nyfikenhet på framtiden...och kämpar varje usel dag...jag bestämmer hur mitt liv och min framtid ska se ut, jag är stark mitt i min svaghet och jag är tacksam för livet...jag är människa ,det finaste vi kan vara.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar