torsdag 19 november 2009

Två månader har gått idag...


sedan min älskade Niklas försvann. Saknaden är oändlig och jag gråter i mitt hjärta. Varför vill livet mig så illa..tiden läker alla sår..inte riktigt skulle jag vilja säga.
Kärleken till en man/kvinna kan gå över och försvinna men kärleken till ett barn är den enda sanna som stannar till sista andetaget.
Jag kämpar på varje dag. Det är mycket gråt och längtan men även glädje och fina minnen. Jag är så oerhört tacksam för de (nästan) 24 år jag fick med min Niklas, att jag fick lära känna honom, se honom bli en fin, ödmjuk människa med beundransvärda värderingar. Han var en idealist, en människa helt utan fördomar.

Jag går sakta framåt och mitt i all saknad ser jag en framtid som bara kan bli ljusare.Jag är tacksam för de människor jag har runt omkring mig, ni fanns där mitt i sorgen och står ännu kvar..det är en gåva.


Jag är tacksam för livet.

4 kommentarer:

  1. underbart är kort..finns det nåt som heter..det ligger mycken sanning i det..Niklas liv blev för kort..
    att tiden läker alla sår tror jag inte alls på..men så småningom gör det mindre ont..ärret finns för alltid kvar..
    att bara finnas där, i din sorg ..var för mig en självklarhet..du är ju en del av mitt hjärta..har du sorg.. sörjer även jag..
    Vad planerna i Filipinerna anbelangar låter det som en dröm..jag seglar gärna med..
    Vi är två som är tacksamma för livet Lisa,
    du o jag..
    Bara det att du finns..är en sak att vara tacksam för..
    du är älskad o behövd...
    Irene

    SvaraRadera
  2. Tack Irene. Ja jag flyttar nog ner till Filippinerna till våren...ska ge det ett år och se om jag trivs.

    SvaraRadera
  3. Jag beklagar sorgen!
    (Jag bodde granne med Harriet och Arne förrut, Dilèn)

    SvaraRadera