Jag har två kroniska sjukdomar.

Den ena heter Ironi..förmodligen fick jag den i modersmjölken..jag har den som modersmål...jag har svårt att förstå människor som inte lider av sjukdomen..som tar alla ord..alla meningar på största allvar..som tar sig själva på största allvar..som inte förstår..som inte kan se humorn i att finnas..som inte vågar vara ironiska..

Den andra heter humor..den är svårartad..går inte att bota..

Om inte ironi och humor fanns så skulle det bli svårt att överleva i denna oberäknerliga tillvaro..att mitt i "smeten" kunna ta fram ironin och humorn är en bra räddning..att kunna skratta åt sig själv och inse att vi bara är små pluttar i ett stort fiaspel...vi kommer alla att bli knuffade av brädet en dag...så varför inte se på oss själva med ett skratt...se andra med ett skratt..erkänna våra tokigheter och skratta åt dem..inte skratta åt andra men med andra..

Jag klampar vidare jag med mina ständiga följeslagare ironi och humor...jag beklagar om någon tar åt sig och blir sårad....de som inte lider av sjukdomarna har svårt att förstå..det är ok..men om ni inte förstår så FRÅGA...se livet som en skatt..med ett skratt...