...på ingång och jag halkar ner i det svarta hålet. Tiden då människor omkring mig blir "rädda" för att de gjort /sagt något fel. Tiden då jag blir tyst och inbunden, inte orkar vara trevlig och inte gillar sällskap.
Din födelsedag är jobbig, men din dödsdag är ett helvete. Den 19 september är ångest. Jag tänker ibland att din begravningsdag borde vara den värsta, men nej.
Det händer att jag ser någon som liknar dig och tokstirrar, de undrar säkert vad jag är för en konstig tant, en gång när Helene och jag handlade efter jobbet så sa jag till henne att en av de som jobbade i butiken var på pricken lik dig, otäckt lik. Självklart valde jag hans kassa och på hans namnskylt stod det Niklas....då var det nog Helene som stirrade mest.
Du finns med överallt, i mina tankar och i mina drömmar, Jag vet i drömmen att du är död men jag pratar ändå med dig och du svarar...jag besöker inte din grav så ofta...jag kan fortfarande inte förlika mig med att det står ditt namn på gravstenen...din födelsedag och din dödsdag...mitt barn...jag vill inte se...och när jag sörjer vill jag vara ensam. Jag har svårt för det på kyrkogården för det finns inget där som kan relatera till dig.
En tanke som ofta slår mig är att September 2009 var så kall och regnig och jag undrade om du frös...absurd tanke..jag vet men det finns i min tanke.
Jag blir fortfarande ställd när någon frågar hur många barn jag har..men bestämde mig tidigt för att säga tre. De som frågar brukar ofta bli besvärade när jag svarar 2 flickor och en pojke som är död. De ber om ursäkt och pratar fort om något annat. Trots att jag kan förstå dem så blir jag irriterad, som om du inte funnits? som om det var förbjudet att prata om dig.
Ibland ser jag dig som liten...på din cykel, din skateboard eller klättrandes i träd...ibland som vuxen..lång och smal, med din långa svarta hår uppsatt i knut, din blå mössa som du bodde i. Jag ser dig sittande i soffan i Västerbyn läsande en bok. Vissa minnen får mig att skratta andra att gråta.
Det gör fortfarande ont att sortera bland dina saker, alla teckningar, brev och tankar. Dina svarta kängor och din svarta T-shirt som fortfarande doftar du, jag vill inte att den doften ska försvinna...
Mitt liv fick starta på nytt 2009, jag förlorade inte bara en son, jag förlorade en framtid. En utstakad framtid där jag skulle bli farmor, fira högtidsdagar med dig, se nya saker tillsammans, njuta av stunder då du hälsade på. Vi andra fick gå vidare utan dig.
Jag känner smärta men också tacksamhet, tacksamhet över 23 fina år med dig i mitt liv.
Jag kommer aldrig att acceptera att du är borta men kan leva med det.
Jag vill helst somna och vakna i Oktober.....om det går.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar