Jag uppfattar att vi människor är som den "ryska dockan". Vi startar och föds som den allra minsta, längst in. Det är då vi är den sanna, verkliga och hela människan. Under livets gång bygger vuxenvärlden på lager på lager och plötsligt är vi den yttersta dockan. Händelser och upplevelser under livets gång gör att vi kommer ifrån oss själva, vi är vilsna och söker oss tillbaka till den innersta dockan.
När vi efter hårt arbete..motgångar...mycket gråt och härliga äventyr kanske vi till slut hittar oss, hittar den verkliga människan, den sanna människan som vi var menade att bli.Då är vi tillbaka till den innersta lilla dockan..då kan vi leva helt i nuet.
Då är vi beredda att leva fullt ut och dela det med någon annan likasinnad.
Ju mer vi jobbar med vår utveckling, ju öppnare sinne vi har ju fortare går det att komma till sitt innersta.Det är min uppfattning.
Jag önskar er alla en skön Söndag och var rädda om kärleken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar