hur överlever man att mista ett barn??
Ja hur överlever jag?? Antagligen för att jag har RÄTT människor omkring mig..
Människor med stora hjärtan,många öron och ingen mun...alltså de som orkar lyssna,lyssna och lyssna och ändå står kvar. Tillåtande människor. Kärleksfulla människor.
Vi har hela livet ställt in oss på att våra föräldrar, far-mor-föräldrar ska dö..det är inpräntat djupt i vårt medvetande... men att våra barn ska dö före oss...det finns inte..det är en tanke som är helt främmande..en tanke vi slår ifrån oss för att den är så fruktansvärd...
Vi skyddar våra barn så gott vi kan under deras uppväxt..skyddar dem och håller dem från det som är farligt...det är vår uppgift som föräldrar..att finnas där och älska dem...trösta och plåstra skrubbsår...grädda pannkakor..läsa sagor...tillrättavisa...stå ut med vaknätter...barnsjukdomar...le åt de första orden..de första tänderna..första skoldagen.. läxor...födelsedagskalas...lära cykla..vara den sämsta mamman i världen...vara den bästa mamman...kramas...första kärleken...trösta...flytta hemifrån...hoppas på det bästa...så mycket glädje och kärlek som barnen ger oss finns inte att få någon annanstans...
Det är min övertygelse att kärleken till ett barn inte går att jämföra med någon annan kärlek..det spelar ingen roll vad barnen gör...den kärleken dör aldrig...den kärleken är sann...och villkorslös.... kärleken till en man/kvinna kan jag ersätta men aldrig kärleken till ett barn...den finns där tills jag dör...
Jag kan inte ge ett riktig svar på hur jag överlever...jag vet bara att sorgen aldrig kommer att gå över..den får jag bära inom mig som en tung sten livet ut..en pusselbit kommer alltid att fattas i mitt hjärta.. jag kan lära mig leva med det..låta sorgen komma ut...ta en minut i taget...jag vet att det räcker med så lite för att jag ska braka ihop i gråt..en låt...ett minne..ett ord...lika lite behövs för att jag ska skratta...tokiga minnen...Jag låter det vara så och min omgivning låter mig vara så..jag PRATAR om Niklas...det är inget konstigt för mig...och det hjälper mig att gå vidare..
Min sorg är just min sorg...ingen kan förstå den...ingen kan säga något för att trösta för det finns inget att säga...ingenting kan ta bort min sorg..men jag kan lära mig handskas med den...
-Jag vet inte vad jag ska säga... de orden har så många sagt till mig de senaste månaderna..och jag förstår..för det finns inget att säga...
-Jag är så rädd för att störa...var inte det och om jag inte orkar prata så säger jag det...och ber att få höra av mig när jag orkar...ring hellre en gång för mycket än inte alls...
det enda råd jag kan ge är: VAR ETT STORT HJÄRTA MED ÖRON, UTAN MUN..Jag är fortfarande jag...med ett hål i mitt hjärta..för sorg handlar om brustna hjärtan...inte trasiga hjärnor..
jag ställer gärna upp om du behöver en lyssnare,en "pratare", en vän // Kram Irene
SvaraRaderaTack Irene.Kram
SvaraRaderaÅh Lisa du ska veta hur mycket jag tänker på dig Bella och Jenny, och på Nicke såklart.. Det är en så sjukt konstig situation, klart man vet att alla ska dö men med nära och kära och med vänner är det en speciell situation, en jävligt kass situation.
SvaraRaderaHoppas ni håller ihop och att du tar dig igenom dagarna, för det skulle ju Nicke ha velat absolut.
Och hur som helst så vet du iaf att han dog efter ha levt sitt liv fullt ut och även om det var alldeles för kort så hann han ju göra sjukt mkt saker och allt enligt hans egna villkor, för så ser jag på han. Var ju ingen som kunde tvinga han till något han inte velade =) Ojj nu ska jag inte skriva värsta brevet här. Sköt om dig, kramar! //Käll
Tack Niklas..jag är så glad att du hör av dig.Ja hela alltet är kasst..att min älskade Niklas så plötsligt bara försvinner är bara för jävligt.Vi håller ihop och kämpar tillsammans dag för dag och du har rätt i att Niklas gjorde som han ville och stod för det..hans liv blev alldeles för kort och jag kommer att bära med mig sorgen livet ut men får lära mig leva med det. Ha det bra//Kram.
SvaraRadera